Mångfotingar

Uråldriga varelser som närmsta granne?

Du har säkert kommit i kontakt med mångfotingarna, eller tusenfotingarna som de heter i folkmun, då de "flyter iväg" på sitt karakteristiska sätt när du lyfter på en sten eller ruckar lite på vedtraven. Vid första anblicken kan de verka oansenliga, men när man tänker på att man har att göra med en djurgrupp som lyckats överleva på jorden i över 400 miljoner år inser man att de är överlevnadskonstnärer av stora mått och väl värda att ägna några minuters eftertanke.

Storjordkrypare. Foto Krister HallStorjordkrypare ur släktet Geophilus. Foto: Krister Hall

Ovan ser du en storjordkrypare ut släktet Geophilus som rör sig uppåt med främre delen av kroppen i luften och undersidan vänd mot fotografen. Käkfötterna med de mörka giftklorna syns tydligt. Antennerna är stora och kraftiga med välavgränsade segment och har tätt med borst.

Brun stenkrypare. Bild: Jan-Åke WinqvistBrun stenkrypare Lithobius forficatus, närbild av huvud underifrån (th).
Illustration: Jan-Åke Winqvist

Ofarliga djur?

Ingen av våra svenska arter är farlig för människan. På bilden nedan ser du framänden hos brun stenkrypare Lithobius forficatus sedd underifrån. Arten är störst bland enkelfotingarna i Sverige och är ett rovdjur med stora käkar. Den kan "knipas" men inte bita hål på din hud. Det är alltså igen fara att ta upp dem, studera dem på nära håll och lär dig mer om dina grannar i trädgården.

Läs mer om Fältnyckeln mångfotingar i behändigt fickformat.

Klotfoting. Bild: Jan-Åke WinqvistKlotfoting Glomeris marginata. Illustration: Jan-Åke Winqvist



| Dela