2012-04-20

Takgeting

Kanske trodde du som många andra att det bara finns några få arter getingar. De flesta känner nog till att den största arten är bålgeting, men sedan talar man oftast bara om ”geting” eller ”vanlig geting” och kanske ”jordgeting”.

Takgetingbo. Illustration: Mattias Starkenberg

Det finns dock 12 arter av dessa s.k. sociala getingar i Sverige. En av de vanligaste är takgetingen Dolichovespula saxonica. Det är den art som man oftast hittar bon av, eftersom just takgetingens bo ofta hänger fritt som ett upp till 25 cm stort klot från taket på en vind, ett förrådsskjul eller under en träterrass. De andra två getingarter som oftast finns vid hus är vanlig geting Vespula vulgaris och tyskgeting Vespula germanica. De bygger dock oftast bon inne i husväggar eller i marken.

Takgeting hane. Foto: Christopher Reisborg

Takgeting är en av de vanligaste getingarterna i bebyggda områden och finns stora delar av Sverige utom i västra Norrland. Arbetarna (som man ser under hög- och sensommaren) är 11–13 mm långa, medan drottningar är 14–17 mm långa och hanar 13–15 mm långa. Liksom de flesta sociala getingar är takgetingen övervägande gul och svart. Takgetingen skiljer sig från de andra arterna genom att den svarta fläcken på munskölden är bred på mitten och smal nedtill före basen; den sägs ofta liknar silhuetten av en urna som är smal vid foten.

De getingar man ser på våren och tidigt på sommaren är alltid drottningar, eftersom det bara är drottningar som övervintrar. Takgetingdrottningen bygger själv sitt bo, som är lite större än en golfboll, genom att tugga trä till pappersmassa som hon sedan spottar ut och formar boets tunna väggar med. Inuti boet bygger hon 10–15 sexkantiga celler och lägger ett ägg i varje cell. När larverna kläcker ur äggen matar drottningen dem med insekter som hon har fångat och tuggat till små köttbullar. De fullväxta larverna förpuppar sig och kryper i juni fram som färdiga arbetare. Från och med nu får drottningen hjälp av arbetarna med påbyggnad av boet och nya cellkakor. Under högsommaren kommer fler arbetare fram i omgångar, och de hjälper till med att bygga på boet och mata de larver som håller på att utvecklas. Nu kommer också de första hanarna fram (ur obefruktade ägg) och även nya drottningar (ur befruktade ägg). Getinghanen är helt ofarlig eftersom den inte har någon gadd. Den har lite längre antenner än drottningen och arbetarna – men man ska vara bra säker på sin sak innan man vågar ta en hane i handen. Hanarna söker upp nya drottningar för att para sig.

 Takgeting huvud. Foto: Christopher Reisborg      Takgeting arbetare. Foto: Christopher Reisborg

Under sensommaren dör arbetarna och hanarna medan de nya drottningarna som parat sig söker sig till något skyddat ställe, t.ex. en vedhög, en barkspricka eller ett förrådsskjul för att övervintra. Om de överlever vintern är de redo för att börja omnytt nästa vår.

Läs mer i kommande Nationalnyckel om myror och getingar.

Takgetingbo. Bild: Mattias Starkenberg 
Huvud, hane och arbetare av takgeting. Bild: Christopher Reisborg


| Dela